Visst har vi vandrat en hel del, går inte promenader längre utan ”vandringar” mellan 12-15 km är standard. Vi har fysiskt provat på skavsår, bytt skor, provat nya gel-sulor, testat vandringsstavar, gått med packning.
MEN snart är det dags… – alltför snart, mindre än två veckor.

Det har ju varit så mycket annat. Nya grannar (råttor) som vi försökt bekämpa, byggprojektet hemma där vi de senaste dagarna installerat tvätt och tumlare på nya stället, lagt golv, köpt lister…

Och innan vi drar är det Dalarna och barnbarn fredag-måndag. Hem sen måndagskväll, bridge med ny partner på tisdag, när Eva ska väva, onsdag listning hemma. Påsk på Lillö med byte av vinterdäck torsdag-söndag (Påskdagen).
Sen måste vi hem för på kvällen för på annandagen bär det iväg med RyanAir , ingen 727 MAX, de har inte fått sina ännu. En dags uppladdning i Porto, sen är det spårvagn till Matosinhos, på med ryggorna – gå 22 mil…
Vid CPC börjar det.

Halvvägs, sex veckor gångna. Vi borde nog satsat lite mer..

Visst, vi har provat 15 km+ och 2×10.. Nu är det nog dags att fresta lite mer. Planen är 2×15 i helgen och SMHI säger 7 grader och lite vindigt, men det måste vi ju tåla…

Är vi skapade för att gå 20 km per dag? Har vi hållt denna förmåga levande de sista hundra åren, eller behöver vissa muskler återupprättas? Latmasken inom mig vill ju helst tro, det fixar sig nog.. Men man vill ju ändå helst slippa nesan, kroppen klarade inte det..

Så med tio veckor kvar gick tankarna – vi borde nog träna lite också. Upp kom ett vecko schema på kylskåpet där vi kunde anteckna alla vandringar. Så i tre veckor gick det uppåt hela tiden med gemensamma promenader.

Vi är vana vid vanliga timmes-promenader, dvs 4-6 km. Lite klent mao. Efter några veckor skulle vi spänna bågen och testa 15 km+ och målet blev Skåneleden från Skrylle.

Vädret var perfekt med ett möte med en tidig vår 23 februari.

Efter denna ”urladdning” blev det nästan vita vandringsveckor, dvs nada. I morgon är planen 12 km vid Bastasjö…

De medeltida pilgrimerna slapp säkert inhandla en massa prylar från Kina. Vi har de sista veckorna följt BBC:s program om camino på UR-play. Där förstod vi att utrustningen är A och O. Och vad händer? Samma vecka som serien tar slut slår von Lidl till:

• 

• 

• 

Var är grejorna?? Där!!

Och sen hittade vi lite andra prylar som inte fanns i reklambladet… En ryggsäck för 349:- dvs rena kapet
Kanske vi hade drabbats av ”fynd-noja”, de här prylarna blev det efter stopp på Lidl i Lund och Kristianstad:

Enda smolken var att i Kristianstad fick vi 20% extra rabatt, så vissa prylar vi köpte i Lund borde vi köpt där, dvs 100-150:- back, ett litet hack i vår camino-budget. Smällar man får ta 🙂

Alla som rest har haft en plan, eller är vi unika? Sen blir det ju aldrig som man trodde, utan verkligheten visar alltid upp andra sidor och minnena blir inte som planerat, men alltid bättre – för de är verklighetsbaserade..

Inför en resa tycker Rickard att planen är mer än halva resan, även om den egentligen är bortkastad. Inget undantag denna gång, efter flera timmars jobb med Google Maps och de nya favoritapparna Locus Maps och Camino Tool var den så klar för revision: Planen är….

Vi har funderat mycket på: ”bära eller inte bära…”. På en ”riktig” pilgrimsvandring bär man sitt bagage på ryggen, är det viktigt för oss? Man kan få det förflyttat för 5 euros mellan övernattningarna, där man bokar dagen innan, eller man kan köpa ett helt färdigt paket hemma med bagage och hotell bokade för 12-15′, allt fixat innan man åker iväg. Då vi är tre personer med lite olika idéer om behövlig komfort, ska vi sova tillsammans alla nätter, behövs det? Ska vi sova någon natt på härbärge eller ska vi unna oss en lägenhet via Airbnb som vi brukar när vi kör bil? Finns dessa faciliteter där vi har trötta fötter? Det uppstod många frågor, om man inte orkar dit man beställt bagaget, vad gör man då? Om man inte vet var man kommer att bo, hur ska man då kunna få bagaget fraktat?

Kan man avvakta och välja boendet när man kommit fram? Vi hoppas på det. Planen är 10 dagar vandring med ca 20km och två vilodagar när det verkar behövas. Sen provar vi att bära  och köper flytt när orken tryter. Vi går tre dagar längs kusten, sen tar vi buss och fortsätter längs ”Central”….
Eller vad nu verkligheten bjuder på.

Ingen av oss har jätte-rutin på att vandra drygt 20 km per dag. Behöver man träna för det, eller är vi skapade för det? Det vi förstått är att fötterna kan få en del stryk, skoskav, blåsor….

Men det kan man väl inte träna bort..

Så vårt första fokus blev att tillse att hitta bra skor. Få rekommenderade kängor pga tyngden, även om både Eva och jag har väl ingångna Salomon. Vandrarskor modell:

Så nu har vi inhandlat den viktigaste utrustningsdetaljen, lite olika märken men med den perfekta passformen. Återstår att testa dem fältmässigt då…

För det mentala är det nog ändå viktigt att testa lite längre vandringar. Vi vill ju veta hur mycket vi uthärdar. Så några dagar med lite mer än våra vanliga rundor på 3-6 km måste vi ju utsätta oss för.

Förr eller senare, helst förr…

På många av våra resor har vi ofta försökt lägga in något litet ”äventyr” på temat vandring. På Kreta provade vi Samaria-klyftan och vi har vårvandrat i Cinque Terre några dagar, men aldrig aldrig 22 mil! Det starkaste minnet finns från en vandring på Sardinien till ”Mån-stranden” (Cala Luna). Inte helt enkel terräng, men enklare är Samaria förvisso, men samma upplägg – man gick dit och åkte hem…

Så vi avgick dit i den fasta förvissningen att vi skulle kunna åka båt hem, dvs drygt 12 km och sen en mysig båtfärd.
I dagboken hittar man:

Och ett foto från ögonblicket:

Med 25 kilometer totalt i trötta fötter var vi tillbaks till vårt hotell och avnjöt en välförtjänt middag:

Dagen efter innebar att vissa av våra muskler, speciellt i benen undrade vad som hänt..

Med våra minnen från våren 2017 i Galicien finns bara en årstid att välja. Vi reser ofta söderut i tidig april för att möta våren med förhoppningen att vi kan släpa hem den i vårt bagage. Under april varje år finns dessutom två magiska veckor – Eva och jag har samma ålder, dvs vi bestämmer då lika mycket. Sen blir det som det brukar äldst bestämmer mest…

Så tidpunkten var det lätta valet.

I november började våra planer konkretiseras lite mer efter två höst-resor dels i Norge och dels på Peloponesos. Vi pratade mer och mer om vart vi skulle resa till våren och det blev många samtal om en vår-camino.

I stället för en hyrbil, att steg för steg och sten för sten ge oss tid att bara vara – ett privilegium som pensionärer som vi hittills inte hittat. Att titta på det lilla och njuta av varje ögonblick även om det innebär att gå med värkande fötter i ösregn – kan det vara värt det? Inget man vet förrän man provat.

Vi fattade beslutet och blev mycket positivt överraskade när vår son gärna ville följa med. Så det blir kanske en erfarenhet som blir större och djupare än bara en vandring på drygt 200 km.

I början av februari bokade vi in oss på Ryan Air Copenhagen – Porto 22 april med hemfärd den 10 maj. Enda direktflighten vi kunde hitta och med deras restriktioner på bagage finns inget utrymmer för excesser – perfekt.

Varifrån fick vi denna idé? Det är något som sakta men säkert vuxit fram – vår övertygelse att vi måste prova på denna för oss i första hand fysiska utmaning, eller blir den psykisk? En fråga vi hoppas ha svar på om vi landar enligt plan i Santaigo de Compostela i början av maj 2019. Vi är Eva & Rickard och vi har dessutom lockat med vår idag fullvuxne son  Daniel på äventyret som ”bärare”….

2017 i april gjorde vi en minnesvärd vårresa i Galicien och längs Duoro-dalen med utgångspunkt från Porto. Under vår väg norrut (i bil då) såg vi  en hel del vandrare med ryggsäckar längs vägen tydligtvis med samma mål som vi hade Santiago de Compostela. Så vi undrade ”Vart är vi på väg?”.  Vi Googlade och sökte och vi såg vissa märken längs vägen och förstod att detta var något vi missat, Camino ”S:t James”, dvs pilgrimsvägen uppkallade efter aposteln Jacob, vars reliker enligt legenden finns i katedralen i Santiago. Det vi åkte på en dag i bil lade de två veckor på att gå… Nedan ett ungt par från Japan – framme vid målet.

Kanske en resa ska upplevas mer sten för sten än bara ett pärlband med lite udda turistfällor. Drygt 100 000 människor gör detta varje år, alla kan ju inte vara idioter… Så det minnet hade vi från den resan.

Ett drygt år senare tittade vi på Kunskapskanalen, där de visade ett reportage från Caminon, den riktiga den från södra Franrike med vandring över Pyreneerna, Camino Francés – 80 mil! Man kan väl ”fuska” lite och bara vandra de 22 milen från Porto tänkte vi. Vi fascinerades av all entusiasm från de som provat på. Sen fick det hela mogna lite i våra sinnen, gå från Bjärred till Lillö (vårt sommarhus i Karlskrona),  det har vi ju aldrig funderat på… Men kanske det skulle vara möjligt i den miljön och med alla de oförutsedda möten man då ”drabbas av” där…

Tanken fanns och fick mogna långsamt. 46 timmars gående – 4 timmar per dag, två veckor med någon vilodag. 

Hur svårt kan det vara?